Vulgatan – Ett behövligt avbräck från vårfisket efter havsöring.
Som på beställning vällde de in över sjön. De kom i hundratal. Likt Kamikazesoldater, inställda på att aldrig återvända då de lämnade buskagets trygghet. Fast dessa graciösa flygare drevs inte av kejserliga påtryckningar, utan av naturens drift att föra gener vidare till nästa generation.
Jag hade slöpaddlat omkring ett tag. Släpat streamer på sjunklina. Mest för att ha något att göra. Hettan var påtaglig och sjön låg som en spegel. Min förhoppning om ett spinnerfall skulle snart uppfyllas, men just då var det mest bara varmt och dött.
Värmen har satt rekord detta år. Maj månad gick till historien som varmaste sedan 1911. Aldrig förr hade månaden haft så många soltimmar. Att det kommit 10 mm regn under samma tid är kanske logiskt, men inte idealt.
20:00 kom de. Jag hade sett tecknen vid strandzonen. Dansande sländor bland småbjörk och snår. Nu kraschlandade de överallt runt mig. De studsade, fladdrade eller bara satt där på ytan och liksom väntade. Jag satt också där. Alldeles still.
1945 träffades kryssaren USS Indianapolis av torpeder och sjönk snabbt. Över 1000 människor hamnade i vattnet. De guppade runt i sina flytvästar i tre dagar innan räddningsinsatser plockade upp de drygt 300 överlevande. Hajar hade gått hårt åt besättningen. De som sprattlade mest drog snabbast till sig rovdjuren.
Ett kraftigt plaskvak bröt tystnaden och stora ringar fortplantade sig på ytan. Över hela sjön blommade ringar upp. Strax utom kasthåll sögs en Vulgata ner och en kraftig fena vinkade förföriskt mot mig. Jag tog några försiktiga bentag i fiskens tänkta riktning. 15 meter framför mig hade en större mängd sländor samlats. Några luftkast och min imitation anslöt sig till gruppen. Det fanns sprattlare i min grupp och sekunder senare sögs en medlem ner. Och sen en till.
I en långsam rörelse tar fisken min fluga. Kroppen är bred och jag får vänta ett tag för att öringen ska hinna vända nedåt. Mothugget satt perfekt, men fiskens reaktion överrumplade mig. Löslina slets ut i ett rasande tempo och när rullen tog vid slog veven hårt mot underarmen. Tafsbrott. Med skakiga händer fumlar jag fram en ny fluga. Kvällen är ljus och fiskbar länge än. Luften börjar svalna. Sommaren nalkas.
Strömmande vatten
Efter en tid vid våra sjöar blir längtan till strömmande vatten allt mer påtaglig. Bäckar, åar och sträckor som sammanbinder sjöar får alla sina besök. I början av sommaren kan jag träffa på de stora sländorna och allt eftersom tiden går, blir nattsländor allt mer talrika.
Varma somrar är fisket lite klurigt. Temperaturen stiger i åarna och flödet samt vattennivån sjunker. Då bör man överväga sitt fiske noga. Passerar vi 18 grader, avstår jag från fiske. Återutsättning blir för kritisk. Dödligheten ökar.
En junidag för något år sen var förhållandena perfekta. 15 grader i ån och bra fart på vattnet. Jag hade vadat mig uppströms några hundra meter. Gått sakta, tätt mot den trädbeväxta sidan. Jag ville fiska torrt. Något vak hade jag ännu inte sett, men små ljusa dagsländor kläckte sporadiskt denna tidiga förmiddag.
I en djupare hölja, intill en sjunken trädstam, lättade plötsligt en guldgul kropp från djupet. En slända sögs ner och öringen sjönk åter, bortom synhåll.
Vissa händelser minns man i detalj. Specifika upplevelser som skapar unika minnen. Detta var ett sådant tillfälle. I ändan av tafsen satt en Blue Dun i storlek 14. Snart flöt den högt och ståtligt någon meter ovan förväntad ståndplats. Återigen lösgjorde något guldgult sig från djupets trygghet.
Strömmen flöt sakta och ett litet bakvatten bromsade ytterligare upp flugans färd. Ju närmre ytan öringen kom, desto mer växte den. Med nosen några centimetrar under flugan, spände hon ut fenorna och följde Blue Dun nedströms.
Snart skulle tafsen spännas upp. Trycket från strömmen skulle få flugan att dragga och skrämma ner fisken. Kanske för resten av dagen.
Då bröt hon ytan och sög in falsariet. Drillen blev en lång dragkamp. Ge och ta. Jag avgick med vinst och öringen gled snart ner i sin håla igen. Men bilden av fisken satt redan fast i långtidsminnet.
Utrustning och strategi
För mig handlar Vulgatafisket om att varva ner. Uppmärksamma skogens ljud och dofter. Sitta ner och vänta. Ta det med ro.
Val av spö blir därför lite långsammare sådana. Länge körde jag ett Sage SP #5 men bytte i fjol ut det mot deras Trout LL.
Det finns mängder modeller att välja mellan, men känsla är vad jag söker för detta fiske. Till åarna har jag ett #3 på knappt 8 fot.
Även linval är viktigt. Jag vill ha långa klumpar med längre fronttapering, det hjälper mig att hålla en go rytm samt presenterar väldigt nätt och fint.
Jag kliver också ur mina kraftigare kustvadare för att dra på ett par lättviktare. Kompletterar detta med en hederlig flugväst och dess geniala funktionalitet till detta fiske.
Kläckningarna där jag fiskar är enligt mina erfarenheter ganska förutsägbara. I grundare sjöar som snabbare värms upp kan kläckningar starta redan runt 10 maj. Djupare sjöar, eller sjöar på högre höjd kan dröja drygt en vecka till.
Nymf, kläckare, dun, spinner och spent är vad som tas med i asken. Ser jag inga, eller endast sporadiska vak kan en nymf vara grymt effektiv. Huggen är ofta extremt aggressiva och en tom tafsspets allt som blir kvar om du håller i linan för hårt.
Kläckare kan vara värt att testa om fisken ratar din torrfluga. Ibland är de kinkiga och har siktet inställt på just det stadiet.
Dun blir det naturliga valet när kläckningarna är igång. Men ha med ett par flygmyror i asken. Jag har varit med om myrsvärmning samtidigt som Vulgatan kläcker. Efter lite huvudbry insåg jag att det var de halvsänkta myrorna som fisken riktat in sig på.
När solen ligger över trädtopparna väntas spinnerfallet. Då vill jag att vinden avtagit och att Vulgatan landat likt frusna snöänglar i oljig ytfilm.
Flugmönster får gärna vara enkla. Vinge av syntet eller cdc. Ett fallskärmshackel eller Cdc i dubbingsnurra. Stjärt av snurrad syntet, typ Tiemco Drywing, eller foam. Även Microchenille är fint.
Mina nymfer består bara av marabou. Ungefär som dräparmasken fast mindre.
Är fisken riktigt petig och vädret allt för fint, kan det vara värt att köra sista 60 cm i fluocarbon.
Skitfiske på er!
/Tim