Sjön

På kartan såg den inget speciellt ut. Inga direkt spännande vikar och inte verkade sjön heller hålla något djup att tala om. Kanske bottenfrös den varje vinter och var lika tom som ett badkar. Eller så fanns där kanske bara gäddsnipor. Såna där magra rackare som anpassats för den hårda miljön som rådde. Korta somrar och långa kalla vintrar. En stor myr famnade om sjön. En sån där som Elofsson sprang på, skulle jag tro. Tung, klafsig och myggtät. Inte var sjön stor heller. Några hundra meter bred och dubbelt så lång. Jag skulle nog kunna fiska runt den på någon timma. Om bara myren tillät det... 

Vi var på jakt efter öring. Stor öring. Vår lägerplats låg många mil från onaturliga ljud och älvens brus genomsyrade tillvaron där vi satt under vindskyddet med kartan i hand. Fisket i älven hade varit över förväntan och på denna plats innebär det overkligt bra. Unikt.

Det som trots allt lockade ut oss över sugande myrmarker, till den oansenliga sjön, var nyfikenhet. Det fanns såklart fler sjöar i området. Några hade vi fiskat, med blandad framgång. Men denna lilla sjö lockade med sin otillgänglighet.

Vandringen dit blev tung. Att finna bästa vägen över en eländig myr är en stor konst. Det kanske krävs att man bor i dessa marker och sedan barnsben hoppat runt på tuvor för att samla hjortron. Det har inte jag gjort.

Sjön skulle inte ha några tillflöden och väl framme satte vi oss vid högsta punkten för att vila ut, inta näring och skaffa en överblick.

Nedanför vår utkiksplats löpte en lång vasskant som avslutades i en långgrund vik. Vinden låg på hårt och vattnet var brunt. Botten bestod av hårdpackad lera som av vågorna grumlade sikten. Inga vak. Inga sländor. Kanske en gäddsjö?

I den hårda vinden och med färgen på vattnet, blev en stor brun Wolly Bugger mitt val. Vi stod med några meters lucka och kastade in i vinden med förhoppning att en eventuell öring skulle smälla på.

Jag såg hugget i ögonvrån. Hasse stripade flugan i ytan för att starta ett nytt kast då fisken tog. Hårt och resolut. Det var en tung fisk. Ingen gäddsnipa. Sluttampen blev dramatisk då vi stod till knäna i vass medan tafsen skar sin väg därigenom. Väl i håven visade vågen 2,6 kg.

Någon minut senare har jag en brutalt hård dragning. En halv meter lina slits ur mina händer och på den oroliga ytan sprids en stor blankfläck. Jag ökar hemtagningen och gör ett plötsligt stopp. 

Hugget kommer omedelbart. Innan jag hunnit förstå vad som hänt är löslinan ute och rullveven slår hårt mot min hand då jag försöker bromsa något stort. Rusningen är så kraftig att jag får svårt att hålla upp spöet. Kan bara se hur mer och mer backing lämnar rullen. När den väl stannar med drygt hundra meter lina efter sig, väger kampen över till min fördel. Denna fantastiska fisk passerade 3,5 kg strecket.

Sittande i lä, med ryggen mot klippan ser jag Albins spö böjas. Jag ler, hämtar håven, lägger armen om hans axel och säger ”Och dagen har just börjat…”

 
© Text & Foto: Tim Andersson