/Sagans-slut.jpg)
Vi skulle äntligen återse älven. Många mil i oländig terräng ringlar den fram. Tungt är det att vandra in. Myr och snår. Långt är det att gå mellan de bästa platserna. Djupa långsträckta sel avlöses av inbjudande inloppsströmmar. Många gånger har vi undrat hur det ser ut bakom nästa krök, då vi sent vandrat åter mot lägerplatsen. Väl hemma, borta från den primitiva lyxen, har bilder av tunga öringar klädda i koppar och guld värmt oss under mörka månader.
Platsen var viktig och vi var på väg igen, Albin och jag. Äntligen.
När det sista trädet är fällt, den sista floden förgiftad och den sista fisken fångad, först då inser vi att det inte går att äta pengar.
Att något inte stod rätt till förstod vi ganska fort. I alla fall delar av oss. Det kändes i kroppen, men hjärnan ville liksom inte inse. Den letade i databasen efter en förklarning, men fann inga svar.
Vi hade tagit oss långt ut i ödemarken. Dessutom paddlade vi en Ally. Vi kom åt delar av älven som det var orimligt att gå till.
Lägren avlöste varandra. Efter en dags paddling räknade vi in 18 nya ansikten. Trevliga människor, visst. Men hur var det möjligt? Att kalla älven för vår är oerhört naivt, det är jag fullt medveten om. Samtidigt ger det en känsla av samhörighet med platsen och avsaknaden av mänsklig närvaro har tidigare varit påtaglig.
Uppspända linor där plastpåsar hängde som julgranskulor mötte vår blick då vi ljudlöst gled med strömmen. Vindskydd, kåtor och tält. Folk som vinkade. Det hela var surrealistiskt.
Vi träffade älven vid helt rätt tid. De första stora kläckningarna kom igång. Sommarens första värme träffade tältduken och tvingade ut oss. Älven vaknade. Öringen vakade. Fisket var enkelt. Men i magen hade klumpen växt. Sist vi var här, i just detta sel, landade vi 8 öringar över 2 kilo. Hitintills hade vi inte sett en fisk över kilot.
Då vi drog upp kanoten för sista gången fastnade en sönderslagen Koskenkorva på min näthinna. Vandringen mot civilisation blev tung.
Senare, fick vi av en vän veta att en lokal företagare ansökt om dispens för att föra in fiskare med fyrhjuling längs olika delar av älven. Plötsligt blev fjärran nära och ett skört ekosystem kom i gungning. Helpension erbjöds och fisk tillreddes dagligen. Catch and Release stod uppenbarligen inte på menyn.
”Vad gör du när den stora fisken är borta”? frågade vår vän.
”Då väljer vi ett annat vatten”, svarade företagaren.
Även vi kommer att välja ett annat vatten. Fortfarande finns det platser med minimalt fisketryck. Jag vet ännu en sådan plats. Lite längre att gå bara. Men dit ska vi nästa gång.
Text & Foto: Tim Andersson
