Minnen från Kattegatt | Fiskeproffessorn

Ön Anholt mellan Sverige och Danmark är en fager plats. Ett område där varje vrak har en egen historia. Vraken är kvar, men hur är det med fisket? Det är några år sedan jag var där senast…

Text & Foto: Patrik Tjörnmark


En av vrakets ekplankor - tungt att dra upp.

Wolfgang Petersen blev i det närmaste kultförklarad när hans mästerverk Das Boot visades på bioduken i början på 1980-talet. Filmen utspelar sig under andra världskriget och skildrar det hårda livet ombord på en ubåt. Att antal sjömän på filmens U-96 var detsamma som följande refererande historia förklarar att det lika kunde vara den sistnämnda filmen baserat sin handling på. I vår moderna högteknologiska tid är det ryska atomdrivna ubåtar modell jättekoloss som fascinerar oss, speciellt sedan Kursk förliste under en övning med förödande konsekvenser. Men under andra världskrigets era så var tyskarna kungar i den undre världen, bokstavligt talat. Med en stridsmoral som få nationer kunde mäta sig med, framför allt under krigets tidiga epok.

För att uppnå maximal slagkraft massproducerade tyska stålverk råvaran till krigsmaterial från enkla handeldvapen till de mer avancerade två gigantiska slagskeppen Bismarck och Tirpitz. Tyskland hade sedan Adolf Hitler fått makten 1933 börjat bygga upp landets infrastruktur och militärmakt, vilket visade sig vara en förmån när Tyskland fabricerade allt mer under tidspress. Tyska varv tillverkade mellan 1938 till 1941 ubåtar av typen VII C. U-251 var en av dessa 568 tillverkade som aktivt opererade under denna era, konstruktionen av förevarande ubåt ägde rum på varvet Bremer Vulcan – Vegesacker Werft mellan den 18 oktober 1940 till den 20 september 1941. Väl sjösatt fick nyutexaminerade ubåtskommendör Heinrich Timm ett första uppdrag som var att under en sex månader lång period samarbeta i Östersjön, och på så vis uppnå optimal effekt med sin 67 meter långa dieseldrivna ubåt U-251 och dess besättning. April, 1942 sändes U-251 till Norge för att patrullera i arktiska vatten. Det närmaste året sänkte hon två fraktfartyg, engelska S/S Jutland samt Panamaregistrerade El Capitain. Juni, 1943 fick hon order att segla tillbaka till Tyskland för reparation av gamla skador därtill generell modernisering. Fem månader senare var U-251 klar för nya uppdrag, denna gång med Oberstleutnant Franz Säck som ny befälhavare. Efter sin restaurering anslöts U-251 till en utbildningsenhet för att förbereda besättningar inför kommande krigstjänst.

Ubåt U-251 (bild från Wikipedia)

Den 16 april 1945 när i princip kriget var över för Tyskland räkning sändes U-251 ut från sin hamnplats i Kiel för ett sista uppdrag. Tillsammans med U-2335, U-2502 jämte minröjaren M-403 färdades den lilla konvojen för att arbeta sig upp mot Norge och djupare mer tryggare hav. I andra världskrigets slutskede var den tyska flottan hårt trängd, från en förr så mäktig nation med visioner om ett tredje rike till en stat som de allierade hyste allt mindre respekt för.

Klockan 16.23 den 19 april mötte konvojen åtta engelska och norska Mosquitoplan söder om den danska ön Anholt. U-251 som gick i ytläge hade inte en chans när de allierade planens raketer slog ut ubåten på kort tid, blott 12 minuter senare var ubåten på väg ner i ett kyligt Kattegatt. Av besättningens 43 man på U-251 klarade sig enbart 4 ur det sjunkande skrovet. Illa till mods väntade de överlevande på hjälp i det kalla femgradiga vattnet när de bevittnade att minröjaren M-403 gick samma öde till mötes. Som en räddande ängel dyker U-2502 upp ur tomma intet vilket blir undsättningen för de vid det här laget rejält nedkylda överlevande sjömännen. 39 sjömän följde med till botten där nu det vraket av U-251 vilar på 35 meters djup, varav 32 är kvar inne i ubåtens skrov.

 
Undertecknad med vrakfångad torsk på nära 13 kilo.


Besök många år senare

Nästan på dagen 62 år senare navigerar jag min styrpulpetare rätt över U-251. Ekolodet med sin givare på 8 grader ritar upp en förhöjning på åtta meter, vi är nu rätt ovanför vraket av den tyska ubåten. Vi vet att det samlas både gråsej och bleka ovanför vrakets akterdel för att nämna en plats. För att respektera gravfriden fiskar vi upp en del mindre gråsej som agn med våra räkneverksrullar utan att dunka pirken med dess upphängare rätt i skrovet. Normalt brukar här inte stå någon större fisk då området nästan alltid är för strömsvagt. Vårt mål denna dag är en samling vrak belägna ost om Anholt där strömmen som regel går i sydlig eller nordlig riktning, ibland så stark att inte ens ankring hjälper.

Vädergudarna är med oss då havet ligger stilla vilket brukar skänka harmoni åt våra annars så rastlösa fiskesjälar. Just vrakfiske är en fiskemetod för den tåliga individen, antitesen gör träget några få sporadiska nedsläpp och kallar vraket värdelöst. Många gånger krävs det att sportfiskaren har en stark mentalitet för att uthärda alla timmar fisken ignorerar betet. Ibland belönas havsfiskaren med en huggsexa som heter duga, vid andra tillfällen verkar havet vara utdött. Till vår belåtenhet denna tripp är ekot från ”sillbion” just ett kompakt sillstim simmande rakt ovanför vraket Senator Diestel, ytströmmen visar sig gå i nordlig riktning med 0,6 knops fart. När sillen har parkerat ovanför ett vrak frambringar det i sin tur rovfisk som gråsej och långa för att nämna två arter. Detta vrak har under årens lopp producerat en hel del långa, stora som små.

När jag och Tobbe inledningsvis släpper ner våra pirkar med varsin upphängare hugger det bastant i mellanvattnet. Båda har fisk av kaliber då bromsen på multirullarna skränar fast fisk på. Rusningar på tiotal meter känns befriande och belöningen på allt slit, för det är långt ifrån alla vrak som alstrar fisk. I det klara kyliga vattnet i så när turkos kulör skymtar vi gråsej på både styrbord och babord sida. Fiskarna ligger i femkilosklassen vilket är fullt respektabelt så här långt ner i Kattegatt. Snabb avkrokning och så i igen, denna gång smäller det till ännu hårdare i spöt.

Bleka som fattat tycke för en tobisimitation från flugstädet.

Bleka på tobisfluga

Klingan sjunger av välljud samstämmigt med en ilsket väsande rulle. Tobbe stämmer in i falsett, det gör han alltid när fiskefrossan är i antågande. En första snabb rusning och hårt knyckande från fiskens sida alarmerar att en sprinter huggt tobisimitationen som vi brukar som upphängare. Våra tankar går direkt till gråsejens kusin som är ett vanligt inslag när fisket bedrivs ovanför ett vrak. Mycket riktigt kommer ett grann bleka tillfället senare rakt under båten med den långa tobisflugan i käften. Vikten uppskattar vi till dryga fyra kilo.

De största blekorna hugger som regel alltid först, för att efterföljas av mindre exemplar. Ett slags revirbeteende där den starkaste triumferar. Efter några sejar och blekor till mellan två och fyra kilo är vi belåtna och byter utrustning till lite tyngre klassat. Resten utav vårt fortsätta fiske bedriver vi med hel sill och sejfilé som agn under en tafs kopplad till en snabbsjunkande rörpirk. Den svaga bottenströmmen gående i samma riktning gör att vi släpper ner agnet ovan bottensedimentet vid sidan av vrakets sydliga sida. Havsmetet blir då mer riktat efter långa vilket var det vi egentligen var ute efter.

Femkilos havskatt som hann före den tänkta rödspättan…

Eilert Pilarm

Första drivan ger ingenting utan jag följer plotterns spår tillbaka och placerar båten om möjligt ännu närmare skrovet, långor har en viss tendens att stå i eller under ett vrak så några längre utflykter är inte att räkna med. I tredje drivan darrar det till ynkligt i min spötopp utan fortsatt resultat. Tobbe står och studerar ett av alla större fraktfartyg som ständigt passerar så här långt ut till havs. Ett tungt sug får den falskt sjungande matrosen på andra tankar och Tobbe gör instinktivt tre hårda mothugg. Mungiporna vittnar om fast fisk när ännu en skara felaktiga toner ekar från Tobbes strupe. Elvistolkaren Eilert Pilarms falska stämma verkar inge pondus i jämförelse, vem har inte sett såsreklamen på dumburken (detta var ju några år sedan). Fisken verkar inte heller fullt nöjd med solot utan tvärvänder för att rusa ner mot vraket igen. Tobbe är med på noterna och svarar med press så att fisken inte ges chans att gå in i vraket, då är kampen förlorad. Momentet upprepas två gånger till innan en tämligen medgörlig vrakinnevånare känner sig tvingad att lämna sin hemvist.

Till slut kommer en gråfärgad långa med ryggfenan utspärrad pompöst inför en häpen publik när fisken glider upp från 39 meters djup. Långans yttersta fenor strålar i skimrande bedårande färger utav nästan blåmetallic till vita nyanser. Saltervågens nål visar strax över sex kilo, med andra ord fullt godkänd. Flera långor på Senator Diestel fångas men ingen överstiger vikten på den första denna gång, utan vi fortsätter vårt sökande på andra närliggande vrak. Eftersom strömmen fortfarande är relativt svag driver vi av vraken i ett lugnt tempo och fiskar på så vis av dessa effektivt. Genom årens lopp har vrakpositioner införskaffats och det är alltid med lika stor frenesi vi fördjupar oss i det alltid medförda kartoteket av positioner när fisketurerna sker till havs. Ströfiskar fångas på flera andra vrak men ingen är av nämnvärd kaliber.


Patrik Tjörnmark med långa på över 10 kilo från förr… 

Stabila långor

Klockan har passerat fem på eftermiddagen när vi driver av vraket från en gammal träbåt. Trävraket sticker inte mer än en meter från botten men är ett tillhåll för stor långa. Största fångad här ska enligt källa vara dryga 19 kilo, fisket här är alltid kryddat med entusiasm och dunkelhet. Det är något visst med vrakfiske, alla vrak har en historia för sig, något magiskt liksom, oavsett ifall det är en skröna eller ett faktum. Vi ser på ekolodet att det huserar en del fisk och här är precisionen av stor vikt för vraket består bara av ett femtontal meter söndervittrade träplankor. En slags mindre brädgård till havs.

Andra drivan smäller det på en fisk på min pirk med upp- och nedvänd självlysande bläckfisk fäst på trekrokens stam. Ordentligt tunga knyckar följs av en seg men mäktig rusning. Än en gång svarar kroppen med stresshormonet adrenalin. Känslan är som alltid helt obeskrivlig utan måste upplevas i realiteten. Efter tjurrusningen får jag äntligen känna på fiskens verkliga tyngd när jag pressar den sakta och stabilt upp mot ytan, fler rusningar följer men ingen som kan mäta sig med den första intensiva som fick pulsen att öka.

Det tidigare helt lugna havet har börjat bölja och således fått båten att driva snabbare, därför kommer fisken som skjuten ur en kanon rätt bakom fyrtaktaren. Rullandes ser vi att det är en långa som gjort skäl för sitt namn, längden är nämligen bra bit över en meter. Vägning inne i land visar strax över de som alltid magiska 10 kilon inger för oss spösvingare. Nöjd med dagens lyckade resultat ringer jag ett samtal till en annan vrakfrälst sportfiskare. Till svar får jag att dessa två herrar lyckats narra upp en ännu större långa, på samma vrak, samma eftermiddag fast ett par timmar före oss. Så rätt ström med båten placerad på för dagen rätt vrak är a och o vid det så tålamodsprövande vrakfisket. Men vissa dagar stämmer allt och det är ju dessa tillfällen som fortsätter att existera i våra minnen. Ibland är det till och med bra att vara först…

Området där vraket av Senator Diestel vilar har en skildring som sträcker sig 90 år tillbaka i tiden. Under första världskriget var fisket en viktig bit då bland annat torsk utgjorde en viktig och proteinrik proviant. Torkad torsk levererades regelbundet till Tyska soldater som stred i fronten vilket engelsmännen var fullt medvetna om. När tillfälle gavs sänktes därför skoningslöst alla trålare för att om möjligt reducera leveransen av torrfisk till tyskarna och på så vis få soldaterna i sämre skick. Den 15 april 1918 färdades ett antal engelska jagare med HMS Petard och HMS Vehement i spetsen ner från Skagerack mot Öresund. Under denna ödesdigra dag var det inte lätt att vara en tysk trålare. Tio båtar som drog sina trålar på släp öster om Anholt anade föga vad som skulle hända utan fortsatte och fiska omedvetna dess fortuna. När engelsmännen upptäckte den första trålaren svarade jagarna omedelbart med full eldkraft, samma dag var denna Tyska fiskeflotta förintad. Idag håller dessa vrak många gånger bra med fisk och är värda mer än ett tillfälligt besök, det är kanske just du som läsare som fångar nästa epokgörande fångst på något av listade vrak. Men av egen erfarenhet redovisar jag inte alla, då tre utav vraken från första världskriget normalt har uselt fiske.


Att montera bläckfisken ”upp och ned” ger bättre rörelse.

Vrakpositioner och kortfattad historik

U-251 – Position: 56 34 468 – 11 45 045

Längd: 67,1 meter
Bredd: 6,2 meter

Sänkt av engelska och norska Mosquitoplan den 19 april 1945.
Vilar på 35 meters djup och höjer sig 8 meter.
Gråsej och bleka är vanliga här.

M-403 – Position: 56 34 815 – 11 45 042

Längd: 62,3 meter
Bredd: 9 meter

Sänkt av engelska och norska Mosquitoplan den 19 april 1945.
Vraket är ganska söndersprängt och ligger i en dunkel miljö, flera av minröjarens delar ligger utspridda i området.
Vilar på 36 meters djup och höjer sig 9 meter.
Kan tidvis hålla stor långa.

Heinrich – Position: 56 50 470 – 11 53 160

Längd: 35,7 meter
Bredd: 6,7 meter

Sänkt av HMS Vehement den 15 april 1918.
Vilar på 30 meters djup och höjer sig 4 meter.
Gråsej och bleka huserar här.

Schillig – Position: 56 47 120 – 11 55 593

Längd: 33,7 meter
Bredd: 6,3 meter

Sänkt av HMS Petard den 15 april 1918.
Vilar på 44 meters djup och höjer sig 8 meter.
Producerade mängder med stor långa under 1980-talet, idag håller vraket mindre enstaka långor samt gråsej.

Fritz Busse – Position: 56 46 021 – 11 55 194

Längd: 37,9 meter
Bredd: 6,7 meter

Sänkt av HMS Vehement den 15 april 1918.
Vilar på 33 meters djup och höjer sig 4 meter.
Ett vrak som är svårt att hitta då man måste köra precis över det för att uppfatta det på lodet.
Lätt att fastna i men håller bleka, gråsej samt under maj månad havskatt. Ligger ofta danska dykbåtar över vraket.

Horns Riff – Position: 56 44 890 – 11 54 069

Längd: 32,4 meter
Bredd: 6,4 meter

Sänkt av både HMS Petard och HMS Vehement den 15 april 1918.
Vilar på 34 meters djup nära en slänt ost om vraket som dalar ner till 45 meter.
Håller gråsej och bleka.

Senator Diestel – Position: 56 42 160 – 11 52 849

Längd: 36,2 meter
Bredd: 6,8 meter

Sänkt av både HMS Petard och HMS Vehement den 15 april 1918.
Vilar på 39 meters djup och höjer sig 7 meter.
Ett tillhåll för långa, gråsej och bleka. Stora långor över 15 kilo är fångade här.

Senator Refardt – Position: 56 42 060 – 11 49 073

Längd: 36,8 meter
Bredd: 6,7 meter

Sänkt av HMS Petard den 15 april 1918.
Vilar på 44 meters djup och höjer sig 8 meter.
Står på kölen med fören begravd i botten. Hela vraket är fullt med skotthål.
Gråsej, bleka och långa huserar ibland här. Ofta mycket ström vilket kan spoliera fisket. Internt benämnd – returfisen…

Geo E. Benson – Position: 56 40 160 – 12 05 680

Var den enda utav de tio sänkta trålarna som gick under Kejserliga marinens flagg.
Sänkt den 15 april 1918 och höjer sig 8 meter.
Långa, bleka och gråsej ingår i fiskfaunan.

Min förra båt ute på vrakexpedition i Kattegatt.

Tänk på följande

Tänk på en sak: reportaget är som namnet antyder minnen från Kattgatt, idag är fiske inte tillåtit i zon 1, se här.

Flera av vraken jag nämnt ligger utanför denna zon. Dessutom finns det restriktioner som varje sportfiskare måste läsa innan fiske sker…

Trailerramp

Val av trailerramp är som alltid beroende på vilken geografisk plats du utgår ifrån, såvida inte båten ligger förtöjd vid en kajplats. Två av västkustens bästa ramper hittas i Torekov samt Glommen, tyvärr är den sistnämnda lite väl brant för en framhjulsdriven bil kopplad till ett tyngre ekipage. Båda är lämpliga att utgå ifrån då fisket sker över U-251 samt M-403, övriga vrak ligger närmast sett från det halländska fiskeläget Glommens hamn.


Ström, årstid & tips

Ström och årstid gör tillgången på fisk ojämn, för alla arter flyttar sig med jämna mellanrum. Vinterståndplatsen är sällan densamma som sommarens. En dag står fisken över och i ett vrak men flyttar sig till exempel sillstimmen så följer normalt rovfisken efter. Andra vrak håller kontinuerlig bra med fisk och är uppbyggt som ett eget samhälle från minsta blötdjur till mer stadiga individer. Vissa vrak står rätt på kölen medans majoriteten ligger på sidan, beroende på hur detta förhåller sig kontra båtens uppbyggnad så har vissa lätt att roffa år sig innehållet i din tackelbox på nolltid. Äldre trävrak kan vara motsatsen, och du sätter inte fast ett enda tackel eller pirk på detta. Ligger vraket då med kölen upp så dunkar du som regel pirken rätt i skrovet utan att orera olustiga ord. Moderna fartyg med räcken överallt som dessutom är täckta med trålgran är ett scenario vrakfiskaren helst inte möter. Kort sagt så är en loggbok en viktig detalj för den salta sportfiskaren, här kan du notera allt från ytans temperatur till datum, bete vilken del på vraket fisken högg och så vidare, alltså en ren dagbok till sjöss. Viktiga detaljer som är värdefulla i framtiden när du kreativt återblickar på tidigare havsfisken.

Vi havsfiskare har mycket att tacka för de två världskrigen, inte för att vi är obarmhärtiga, men ser man på saken ur fiskens perspektiv sett så får man sig en tankeställare. Vraken är helt enkelt en ”fristad” för havets invånare, som i sin tur generar bättre fiske. För det är ju här allt samlas på ett koncentrerat område. För hur man än vänder på kakan så producerar ett vrak på havsbotten när omgivningen består av slät karg botten många gånger ett rikt marint liv. Allt från minsta plankton till hela cykeln med det vi åker dit för – den lite grövre fisken. Dagens situation i Västerhavet för att nämna ett är långt ifrån humant, skövling med vad som redan förutspåddes under tidigt 1900-tal skulle bli fiskens undergång, det vill säga med trålar som idag förstör bottnar och fångar det mesta i sin väg. Amerikanska försök med konstgjorda rev och sänkta rensade vrak visar att när området fredats från allt fiske oavsett form sprider sig avkomman ut allt eftersom beståndet växer. Sunt förnuft säger att det inte går att plocka ifrån ett konto som inte producerar återbäring, vilket många beslutsfattare har minst sagt svårt att förstå…

Skäggtorsk på 650 gram från ett vrak i Kattegatt.

Fotnot: Lusten att fiska i Kattegatt med egen båt fick sig ett bakslag när bottnarna bokstavligen dammsögs på allt levande. Idag är situation bättre, visserligen långt från optimal, men ändå liksom ett steg i rätt riktning. Rariteten i svenska hav - torsk går att fånga igen – tack för det! (vänligen se länken om förbudszoner etc.). Flottan med trålare är mindre, restriktionerna lite bättre. Vissa arter har inte återhämtat sig gentemot den skara som en gång fanns, men ändå på något vis ökat i antal. Helt underbart om jag får säga det i klartext. Hoppas innerligt att vi får se en successiv ökning av antal marina arter, inte minst dess storlek. Fisken måste ges chans att leka minst en gång. Annars är vi illa ute! Vad skulle det vara för ett arv till nästa generation?

Här hittar du massor med havsfiskeprodukter, från lekanden, spön, rullar till grymma jiggar: www.el-ge.se